Imorse tog jag med mig en lycklig Mille ut till bilen. "Jag ska få åka iväg på äventyr ensam med matte" tänkte nog Mille och skuttade glatt med mig hela vägen till veterinären. Hos veterinären började han gnälla "händer inte mer än så här så kan vi väl gå nån annanstans matte?" Ganska snart fick vi komma in och veterinären pratade lite med oss och tittade i Milles mun. Det såg inte så bra ut med tanke på att han bara är två år... Jag fick åka hem i väntan på att de skulle ringa. Mille skulle vara andra patienten och bli klar på eftermiddagen.
Jag gick hem och la mig och sov. Har en vedervärdig förkylning som inte alls är snäll mot mig idag. Mille skulle ju ändå inte bli klar förrän på eftermiddagen så jag skulle ju hinna sova innan. När jag vaknade 2,5 timmar senare hade de ringt från veterinärmottagningen två gånger och lämnat meddelande om att Mille var klar. Han hade blivit första patient och ville åka hem. Jag klev upp och åkte så fort jag kunde.
Det var en pigg och glad Mille som mötte mig när jag kom dit. Allt hade gått bra men han har inte så många tänder kvar den lille gossen. En tand var de tvungna att ta bort idag. Det var dock nåt konstigt med den tanden för den hade ingen rot. Det fanns ingen rot när de röntgade heller så de visste inte vad som hade hänt. Sen saknade han flera tänder och ingen vet vad som har hänt, om de aldrig vuxit upp eller om han tappat dem. Jag tror aldrig att han haft dem men jag måste erkänna att jag varit dålig på att kolla noggrant i hans mun. Jag är ju så bortskämd med Miqros fina tänder så jag har liksom aldrig riktigt tänkt på att det kan bli så illa som med Mille... Min lilla skrutt... Nu får han inte tugga ben på några dagar och så får han uppblött mat eftersom de sytt där de tagit bort tanden.
Nu blir det till att borsta tänderna på grabbarna dagligen, eller i princip dagligen. Miqro har ju sin glugg i fram som behöver borstas och Mille behöver borsta alla tänder för att hålla tandstenen borta. Jag hoppas att han får behålla de tänder han har så han slipper bli tandlös innan han fyller 10 år...
Skönt att se att han är som vanligt i alla fall och han hade charmat alla på mottagningen. "Vilken härlig och trevlig hund han är, det har vi sagt flera gånger" sa hon som lämnade honom till mig. Och visst är han det, min lilla hjälte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar